Den eneste kvinnelige gondolier

Gondoliera. Venezia 2018. Foto: Morten Lund Mathisen.

Denne båten minner om lydløse og forbryterske tildragelser i den plaskende natt, den minner enda mer om døden selv, om en båre og en uhyggelig begravelse og den siste, stille reise. Gondolen er en skremmende vakker, flytende likkiste.
Thomas Mann

Forfatteren og nobelprismottageren Thomas Mann oppholdt seg i «Adriaterhavets dronning» en stund på 1920-tallet.

Hans novelle «Døden i Venedig» ble i 1971 til film regissert av den italienske stjerneregissøren Luchino Visconti, med musikk fra Gustav Mahlers femte symfoni. Den skrev jeg om i kalenderen for noen år siden.

Dikterne Goethe og Lord Byron hadde også sett likkiste-likheten og merket seg kontrasten mellom gondolens kjølige ytre og de myke, sanselige putene passasjerene synker ned i.

Ut fra disse betraktningene har katastrofeadvokat og fotograf Morten Lund Mathisen (født 1957) skapt et makeløst portrett. Faktisk et av mine favorittfotografier! Som den fremragende researcher han er, fant han frem til den eneste kvinnelige gondolier i Venezia for tiden. Yrket er ekstremt mannsdominert, og det tok 900 år før kvinner i det hele tatt ble akseptert.

De svarte, elegante gondolene ligger som dødsdansende former som omringer den kvinnelige gondolieren Chiara Guera – også kledd i svart. Hun kan minne om døden i et Theodor Kittelsen-bilde, selv om ansiktet er vemodig vakkert.

Hele stemningen viser at verdens vakreste by også er sterkt profilert som evigheten. Venezia kjemper daglig for sin eksistens og setter derfor i gang emosjonelle tanker for den som er klok nok til ikke å besøke byen i sommersesongen.

Lund Mathisen har deltatt på samtlige av mine italiaworkshoper de siste årene, og i januar er han tilbake sammen med oss på workshop i Venezia – der det fremdeles er noen få ledige plasser.

Karisma er svært undervurdert i en kommunikasjonsform som fotografi, men det har Lund Mathisen i bøtter og spann! Han har dessuten både en ide, gjennomføringskraft og fotografiske ferdigheter. Han arbeider med flere prosjekter, men hans hovedtema for tiden er miljøportretter av spennende mennesker som har en spesielt interessant jobb eller aktivitet.

Med hvert portrett følger det med et ekstrabilde som understreker og overrasker, og dermed styrker fortellingene i bildene. Dog ikke til dette – isteden henviser Lund Mathisen til diktet «Sorgegondol nr 2» av nobelprisvinner Tomas Tranströmer, og musikkstykket «La lubugre gondola» av Franz Liszt.

Sorgegondol nr 2

I
Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid
Canal Grande
tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med
kung Midas
han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.
Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.
Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare
än förr
ansiktet en vit flagg.
Gondolen är tungt lastad med deras liv, två tur och retur
och en enkel.

II
Ett fönster i palatset flyger upp och man grimaserar i det
plötsliga draget.
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två
enårade banditer.
Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom
framtiden ända ner
till brunskjortornas år.
Gondolen är tungt lastad med framtidens hopkurade stenar.

III
Gluggar mot 1990.

25 mars. Oro för Litauen.
Drömde att jag besökte ett stort sjukhus.
Ingen personal. Alla var patienter.
I samma dröm en nyfödd flicka
som talade i fullständiga meningar.

IV
Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten
grandseigneur.
Det är en förklädnad.

Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just
den här åt honom –
djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt
ansikte.

V
Abbé Liszt är van att bära sin resväska själv genom snöglopp
och solsken
och när han en gång skall dö är det ingen som möter vid
stationen.
En ljum bris av mycket begåvad konjak för honom bort mitt i
ett uppdrag.
Han har alltid uppdrag.
Tvåtusen brev om året!
Skolpojken som skriver det felstavade ordet hundra gånger
innan han får gå hem.
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VI
Åter till 1990.

Drömde att jag körde tjugo mil förgäves.
Då förstorades allt. Sparvar stora som höns
sjöng så att det slog lock för öronen.

Drömde att jag ritat upp pianotangenter
på köksbordet. Jag spelade på dem, stumt.
Grannarna kom in för att lyssna.

VII
Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
får äntligen säga något.
Suckar… sospiri…
När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
samman med all sten i byggnaden.
Godafton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

VIII
Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.
Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.
Vem som var läraren gick inte att säga.

KOMMENTAR
Vid årsskiftet 1882/1883 besökte Liszt sin dotter cosima och hennes man, Richard Wagner, i Venedig. Wagner dog några månader senare. Under denna tid komponerade Liszt två pianostycken som publicerades under titeln “Sorgegondol”.

Bli med til Venezia!

Les også