Landet som icke är

Edith Södergran. Foto: Pressens Bild/Scanpix.

Den finlandssvenske dikteren Edith Södergran (1892–1923) var bare 31 år gammel og døende av tuberkulose da hun tente et bål utenfor hjemmet sitt og brente alle sine dikt, brev og notater. Hun ønsket å bli husket som dikter – ikke som syk. Den unge kvinnen hadde gitt ut fem diktsamlinger, og den sjette kom ut to år etter hennes død.

Til tross for manglende suksess i sin levetid, var Södergran fullstendig klar over at diktene hennes var i verdensklasse, men at hun var for moderne og brøt med mange av tidens normer. Hun ønsket å være «den nye kvinnen», uten korsett, og med retten til å arbeide, røyke og gjøre alt det som snart skulle bli vanlig i Europa.

Södergran kom fra en øvre middelklassefamilie som bodde bekvemt i den vakre kulturbyen St. Petersburg. Som 16-åring ble hun rammet av tuberkulose, samme sykdom som hadde tatt farens liv i 1907. Hun reiste på et kuropphold i Sveits som var et sted for ånden. Der hadde hun tilgang til gigantiske biblioteker og et symfoniorkester. Hun lærte seg russisk, engelsk, fransk og tysk, leste klassikerne på originalspråket og reiste på dannelsesreiser til Italia og Tyskland sammen med sin mor. Hun var rett og slett en svært intellektuell kvinne.

Etter hennes retur til St. Petersburg brøt den russiske revolusjonen ut, og familien mistet alt over natten. Södergran forsøkte å livnære seg som en dyktig amatørfotograf og prøvde å selge bilder. Men tilværelsen ble stadig vanskeligere, og sammen med moren flyttet hun til familiens sommersted i Raivola, der de leide ut rom for å overleve.

De siste årene av sitt liv brevvekslet hun intenst med en venninne som var forfatter og litteraturkritiker.

Södergrans dikt er enestående. De handler om død, savn, kjærlighetsdrømmen og selve livet. Noen av diktene hennes står helt sentralt i europeisk litteratur. Hennes nådeløse formuleringer gir meg gåsehud og tårer.

Svenskene er bedre diktere enn oss. De er i verdensklasse. På 1900-tallet har de Gunnar Ekelöf og Edith Södergran, og det er ikke lett å finne norske poeter som kan måle seg med de to. Det er noe med rikdommen i språket, i tankene og ideene, og rikdommen i tema og motiv. De tar opp de aller største spørsmålene: livsbetingelsene, det gåtefulle ved å være i live, det underlige ved alt. Og særlig Södergran skriver om lengselen – lengselen etter kjærlighet og noe hun ikke kan sette ordentlig ord på.

I diktet og diktsamlingen Landet som icke är er det nettopp det siste som er tema. Jeg legger ut diktet her, og forsøker å lese meg gjennom hele samlingen på Litteraturbankens utmerkede sider.

Landet som icke er

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.

Landet, där all vår önskan
blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka
vår sargade panna
i månens dagg.

Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit
och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade
med gnistrande krona.
Vem är min älskade?
Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.

Vem är min älskade?
Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar
i ändlösa dimmor
och vet intet svar.

Men ett människobarn
är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar
högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar:
Jag är den du älskar
och alltid skall älska.

Dagen svalnar

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

Kommende workshoper

Les også